Granada och flamenco
Granadas cante jondo-tävling 1922
Hur Manuel de Falla och Federico García Lorca anordnade en tävling i de djupaste flamencosångerna på Alhambra 1922, vem som vann, och varför det fortfarande spelar roll.
Boka din plats på La Alboreá ↗En tävling i den djupaste sången
År 1922 stod Granada värd för Concurso de Cante Jondo, en fest för flamencosång, musik och dans. Cante jondo betyder djup sång, flamencons hjärta till skillnad från den lättare cante chico. Kompositören Manuel de Falla låg bakom idén, och den unge poeten Federico García Lorca, då tjugotre år, gav den starkt stöd redan från början. Det var ett tvådagarsevenemang på kvällarna utomhus vid Alhambra.
Varför Falla ville ha det
Falla ansåg att cante jondo-musiken hade urartat, och han ville nära och förädla den. Han skrev en essä där han hävdade att tre yttre influenser formade flamencon: bysantinsk kyrkomusik från östra Medelhavet, morisk musik från Nordafrika och Arabien, samt indisk folkmusik som fördes till Spanien av gitanos som började anlända för omkring femhundra år sedan. Dessa traditioner smälte samman med inhemsk spansk musik, menade han, och gav cante jondo dess särprägel.
Vinna publiken
Arrangörerna nöjde sig inte med en trevlig kväll. Att engagera spanska intellektuella ansågs avgörande för att motverka det förakt som vissa reformivrare vid den tiden kände för flamenco, och Falla samlade en imponerande grupp musiker och konstnärer för att sponsra evenemanget. Lorca bidrog genom att hålla föredrag och skriva essäer om konstarten och dess föga kända historia. Målet var att locka en inflytelserik publik som efteråt skulle tala väl om cante jondo.
Reglerna och priserna
Föreställningen innehöll de mest kända flamencokonstnärerna, men prispengarna var reserverade för amatörartister, och festliga sånger som cantiñas uteslöts eftersom Falla och Lorca inte ansåg dem vara jondo. Antonio Chacón, sin tids främsta sångare, ledde juryn. Vinnarna var El Tenazas, en pensionerad professionell sångare från Morón de la Frontera, och Manuel Ortega, en åttaåring från Sevilla som skulle gå till flamencohistorien som Manolo Caracol.
Från en plaza till Alhambra
Finansieringen kom från staden Granada, dock inte utan livlig opposition, eftersom kritiker pekade på den blandade miljön kring flamencouppträdanden. Arrangörerna kallade till och med konstarten cante jondo snarare än flamenco i hopp om att undvika den invändningen. Eftersom fler människor förväntades byttes platsen från Plaza de San Nicolás i Albaicín till det rymligare Alhambra.
En tävling som missade
Ett samtida vittnesmål kallar tävlingen ett misslyckande, eftersom den fick litet genomslag och eftersom Falla och Lorca inte uppskattade den professionella prägel flamencon redan hade. De sökte en renhet som, enligt vittnesmålet, aldrig har funnits i en konst präglad av blandning och personlig innovation. Samma vittnesmål säger att intellektuellas erkännande av flamencon började strax därefter, med Generationen av 27.
Vad det innebär för ett besök
En show i Granada idag är något annat än 1922 års tävling: en kort föreställning av proffs i ett litet rum. Men historien visar hur länge Granada har varit en del av flamencosagan, och granaínan, som tillskrivs Antonio Chacón, är stadens egen sång. Om en sångare i en modern show väljer en granaína eller en seguiriya, hämtar de ur samma djupa sångtradition som Falla och Lorca ville hylla.
Vem detta inte är för
Om du bara vill veta vad du kan förvänta dig på kvällen, hjälper guiderna om biljetter och hur du tar dig dit dig bättre än den här. Detta är bakgrundsläsning för den som är nyfiken på varför Granada, Alhambra och flamenco så ofta nämns tillsammans. Den beskriver inte vad lokalen sätter upp, och inget i 1922 års program förs vidare till en modern en timmes show.
Källor